På 1660-talet anlades en ny väg från Hornskroken ända fram till Hornstull och Liljeholmsviken och i direkt anslutning till den byggdes en bro till Liljeholmen. Tidigare hade det funnits en färjförbindelse, som inte alltid kunde uppehållas vid dåligt väder. Genom ett kungligt brev den 4 november 1668 godkändes stadens förslag att i stället bygga en bro med rätt för staden att uppbära bropengar. Arbetet utfördes året därpå under ledning av stadsarkitekten (senare slottsarkitekten) Nicodemus Tessin d.ä. och stadsbyggmästaren Sifvert. Kostnaden var 8.747 daler silvermynt. Med tre borgare i staden slöts den 18 maj 1669 ett kontrakt om brons stenläggning. Bron var en pålbro, det vill säga pålar hade drivits ned i botten och en bro byggts på dessa. Bron kallades i början Hornsbron, men fick snart namnet Liljeholmsbron (detta namn finns belagt från 1733).
Pålbron ersattes ganska tidigt av en flottbro. Denna flottbro fick förnyas och förbättras flera gånger under årens gång. 1890 lades den sista flottbron ut, den var då 164 meter lång och 8,3 meter bred. Den gick då ungefär från nuvarande Bergsunds strand vid Liljeholmsbadet till Liljeholmsstranden och fortsatte i dåvarande Södertäljevägen (nu Liljeholmsvägen).
Spårvagn på Liljeholmsbron på 1940-talet
På Hornsgatan gick ångspårvagnar sedan 1887 och år 1901 fick Hornsgatan elektriska spårvagnar fram till Hornstull. Från 1911 gick det också spårvagnar från Liljeholmsbrons fäste på Liljeholmssidan ut till Mälarhöjden respektive Midsommarkransen (i regi av det privata spårvägsbolaget AB Södra Förstadsbanan, som år 1920 såldes till det kommunalägda Stockholms Spårvägar). Den enda förbindelsen mellan de två ändstationerna Hornstull och Liljeholmen var fortfarande flottbron, som man fick gå över. Det blev därför mycket välkommet bland alla resenärer när en ny bro skulle byggas. Den 1 december 1915 invigdes den första riktiga bron, en träbro som var 12 meter bred och var en så kallad svängbro. Den höll för förortsspårvagnarna, som nu kunde fortsätta över till Hornstull.
Den 9 oktober 1928 invigdes den första klaffbron, den som idag är den västra brodelen. Denna bro är 390 meter lång, 16 meter bred, fri höjd 15,5 meter. Arkitekt för denna bro var Carl Bergsten och konstruktör Ernst Nilsson. Bron levererades av Bergsunds Mekaniska Verkstad.
Den 15 maj 1954 utökades bron med en östlig brodel med exakt samma utseende. Denna gång var konstruktören K. Arvid Wickert. Denna östra del blev 14,1 meter bred varav 7,5 meter körbana. Den östra brodelen är enkelriktad norrut, den västra brodelen söderut. Liljeholmsbron fjärrstyrs numera från Hammarbyslussen.
Fram till 1966 gick Riksväg 1/Europaväg E4 över Liljeholmsbron.
Liljeholmsbron (Swedish: ”The Liljeholmen Bridge”) is a bridge in central Stockholm, Sweden. Stretching over Liljeholmsviken, it connects the western end of the major island Södermalm to the southern mainland district Liljeholmen.
History
[edit]
The first bridge to be built across the strait, then called Hornssundet, was a simple wooden bridge resting on poles built in the 1660s, within a few years replaced by a pontoon bridge defrayed by the city of Stockholm. [1]
A more modern bridge extending the street Hornsgatan across the strait was evaluated in 1886, but the traffic load at the time, 500 vehicles per day in 1892, couldn’t motivate the costs, and thus, in 1890, the old pontoon bridge was instead replaced by a new, 164 metres long, 83 .metre wides, and with a moveable section. After only a few years however, the increasing number of motor cars resulted in waiting periods extending up to 45 minutes at the raising of the bridge, and, in an attempt to reduce the traffic jam, the moveable raft was therefore supplied with an electrical device in 1909. [1]
A decision in 1913 to construct a permanent wooden bridge with a steel swing section was intercepted by the plans to make the watercourse navigable. The resulting bridge, 8.6 metres wide and inaugurated in 1915, was supplied with two 20 metres wide swings, and also allowing the passage of trams, thus relieving the citizens from the daily walk across the bridge by tying the tram system in the city and that in the suburbs together.[1]
After World War I, the augmenting traffic load combined with the increasing number of ships expected to follow the inauguration of the canal south of Södermalm, made it obvious the low bridge was soon to become insufficient. In 1925 it was subsequently decided a new elevated bridge should be built east of the old, thus extending Långholmsgatan over the strait. In 1928, a 390-metre-long (1,280 ft), 16-metre-wide (52 ft) bridge was inaugurated, with a flap extending the horizontal clearance of 15.5 metres to 24 metres.[1]
By the end of World War II, however, traffic loads forced plans for a parallel bridge to be developed, and the new bridge, built 1951–1954, was made identical to the existing bridge; 390 metres in length, three spans of 40 metres each, and a flap on the west-most span.[1]
Källa Wikipedia
Liljeholmsbron är en dubbel klaffbro som spänner över Årstaviken mellan Hornstull på Södermalm och Liljeholmen i Stockholm. Den nuvarande bron byggdes i två etapper, 1928 och 1954 och har föregåtts av flera historiska broar. Liljeholmsbron utgör gränsen mellan Årstaviken i öst och Liljeholmsviken i väst. Liljeholmsbron är även namnet på den gata som leder fram till bron från Långholmsgatan.
Den första bron uppfördes på 1660-talet och den första klaffbron över Liljeholmsviken invigdes 1928. Denna bro var en del av ett större infrastrukturprojekt som kallas Hammarbyleden och innefattade ytterligare två klaffbroar: Danviksbron (invigd 1922) och Skansbron (invigd 1925), dessutom högbron Årstabron (invigd 1929), Hammarby sluss och Danvikskanalen (invigda 1930). Projektet avlastade Nils Ericsons sluss från fartygstrafik som nu kunde gå via Hammarbyleden och västra stambanan kunde dras på högbro till Stockholms södra station.
Byggnaden är grönmärkt av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär ”särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”.[1]
Tidigare broar
[redigera | redigera wikitext]
På 1660-talet anlades en ny väg från Hornskroken ända fram till Hornstull och Liljeholmsviken och i direkt anslutning till den byggdes en bro till Liljeholmen. Tidigare hade det funnits en färjeförbindelse, som inte alltid kunde upprätthållas vid dåligt väder. Genom ett kungligt brev den 4 november 1668 godkändes stadens förslag att i stället bygga en bro med rätt för staden att uppbära bropengar.
Arbetet utfördes året därpå under ledning av stadsarkitekten (senare slottsarkitekten) Nicodemus Tessin d.ä. och stadsbyggmästaren Sifvert. Kostnaden var 8 747 daler silvermynt. Med tre borgare i staden slöts den 18 maj 1669 ett kontrakt om brons stenläggning. Bron var en pålbro, det vill säga pålar hade drivits ned i botten och en bro byggts på dessa. Bron kallades i början Hornsbron, men fick snart namnet Liljeholmsbron (detta namn finns belagt från 1733). Bron över Liljeholmsviken var del i ett större vägbyggnadsprojekt för en ny landsväg från Stockholm söderut till Fittja Bro och vidare till Södertälje. 1669 var den nya vägsträckningen helt klar som anlades under ledning av Erik Dahlberghs fortifikationstrupper (se Södertäljevägen).